De senaste tio åren har Sundbyberg förvandlats. Tomter som stått tomma i decennier bebyggs, gamla industriområden görs om till bostadskvarter och befolkningen ökar stadigt. På pappret låter det som en succéhistoria — och på många sätt är det det.
Men parallellt med byggboomen märker många långvariga Sundbybergsbor av en annan förändring. Hyrorna stiger, lokala mötesplatser försvinner och känslan av att känna sina grannar tunnas ut. Det är inte unikt för Sundbyberg — det är en berättelse som utspelar sig i förorter runt hela Stockholm.
Det jag saknar i den lokalpolitiska debatten är frågan om vad vi vill att Sundbyberg ska vara. Inte bara hur många kvadratmeter vi kan bygga, utan vilken sorts stad vi faktiskt skapar. För tillväxt utan riktning är inte framgång — det är bara rörelse.